Mattias Nords krönika: Om värdet av idrottsföräldrar

Maj är här och med den en ny krönika från vår ordförande Mattias Nord. I denna krönika lyfter Mattias blicken från USM och slutspel till något ännu mer grundläggande för svensk handboll, nämligen idrottsföräldrarna. Vad händer när de som bär sporten på sina axlar plötsligt börjar beskrivas som ett problem?

Bästa handbollare.

Maj i antågande och det är den månad som mest av allt kan liknas vid guldrushens dagar, när karavaner med hela lag och dess följeslagare drar land och rike runt i jakten på medaljer av den ädlaste valören. På seniorsidan är vi inne i semifinaltider och skrivandets stund finns det gott hopp om att de framgångsrikaste guldgrävarna på damsidan ska komma från vårt eget distrikt medan herrdrömmarna tyvärr släckts för detta år. Kikar vi österut mot det akademiska högsätet Uppsala och den finalshelg i USM som ska arrangeras, så kan vi höja HF Väst fanan rejält med ett konstaterande att hela 20 av de 48 lag som kvalificerat sig till finalspelet har sin härkomst i vårt distrikt. Jag kommer själv att ta mig till Uppsala för att följa det som jag tycker är en av de häftigaste handbollsupplevelserna man kan få i Sverige, när svenska mästare ska koras på USM. Passar på att redan nu önska alla lag från Väst lycka till i jakten på medaljer, men hoppas än mer på att ni passar på att njuta av helhetsupplevelsen. Till USM skickar vi även domare, och det kan ni läsa mer om i en separat artikel.

Som en smidig övergång från ungdomar och med dem deras mest givna stöttepelare, så ska jag ta mig över till det ämne som får stå i fokus denna gång. På sistone så hör jag allt oftare begreppet Idrottsföräldrar nämnas och användas i en negativ kontext, och det har fått mig att fundera och reagera lite. Relativt nyligen så hävdade exempelvis en profilstark handbollare att det verkliga problemet i svensk handboll är föräldrarna, och jag behöver inte leta länge innan jag hittar fler uttryck och åsikter på samma tema. Med lite tankemöda, så kanske jag kan förstå vad man är ute efter men om vi ska bena ut det en smula, så tycker jag för egen del att det faktiskt är precis tvärtom. Det som hela handbollen vilar på och är helt beroende av är just idrottsföräldrarna och som i slutändan gör det möjligt för hela den ideella handbollsvärlden att existera. Självklart fattar jag att det finns beteenden hos en del människor som är mindre bra och som vi behöver diskutera, men låt oss då prata om beteenden och vad som skulle vara bättre, och inte skapa en nidbild om vårt viktigaste grundfundament i idrotten.

Hur många barn skulle ens ta sig sina första timmar på bollek, prova-på-träningar eller bollfritids om det inte fanns en engagerad förälder bakom som agerar ideell fritidstaxi och som sponsrar med skor, shorts och tröja. Som före och efter träningstiderna tömmer närmaste livsmedelsbutik på mellis och livsmedel för att fylla hungriga magar. Hur många föreningar skulle existera utan föräldrapass i cafeterior, som funktionärer i sekretariatet, som logivärdar i diverse skolor när cuper arrangeras eller som matchvärdar när det är matchhelg för klubbens olika lag.

Man kan ju fundera över hur många mil som tillryggaläggs för handbollens bästa till och från träningar, matcher och cuper varje säsong, och hur många föräldratimmar som investeras på läktare när ens ättlingars favoritidrott ska utövas. Jag är helt övertygad om att det är tid och resurser som man älskar att lägga på sitt barn för att man ska få ut allt det fina som idrotten innebär i form av fysisk aktivitet, bekräftelse, tillhörighet, motorisk utveckling och vänner.

Ska man i nästa steg fundera över alla de föräldrar som ställer upp som tränare så blir perspektivet ännu större, eftersom det inte bara innebär att man avsätter tid för att engagera sig, utan faktumet finns nog att de allra flesta i slutändan betalar en hyfsad summa i parkeringsavgifter, träningskläder och transporter för att ta på sig rollen som ledare några timmar i veckan. Jag är lika övertygad på det här området att investeringen i tid och pengar ger mångfalt tillbaka i form av stärkta relationer, egen utveckling, känslostarka upplevelser och nyvunna vänner i form av tränarkollegor man möter runt om i landet. Jag kan ju bara se till mina år som handbollsförälder och hur många fantastiska vänner det gett mig när man börjat småprata med någon medan en träning pågår under en lägervecka, eller när man som ledare börjar samarbeta med ett annat lag efter ett gäng härliga cupmatcher mot dem. Jag är inte lika säker på att jag hade engagerat mig djupare i handbollen om jag inte blivit inkluderad eller upplevt ett avståndstagande. Nu ska sägas att det självklart finns stunder när även jag varit en jobbig ledare eller hetsig förälder, men med lite perspektiv så tror jag att det landat i att det är en otrolig skillnad på sak och person, människa och beteende.

Jag kanske sparkar in öppna dörrar och rabblar självklarheter, men jag vil verkligen stämma upp i en lovsång för alla idrottsföräldrar som gör det möjligt för föreningar att existera och för aktiva i alla åldrar att utöva sin idrott. Ni är helt enkelt fantastiska och jag hoppas att ännu fler föräldrar vill vara en del av handbollsfamiljen via sina barn.

Det vi behöver hantera är ju mindre bra beteenden och ageranden som inte leder till positiva upplevelser. Där håller jag med om att det finns en ökande problematik och jag var inne på det i en av mina senaste krönikor. Vi behöver mer och oftare reflektera över hur vi påverkar varandra med vårt sätt att agera, och inte minst vad det leder till. Ska ordet idrottsföräldrar tona över till ett skällsord, så skapar det redan där en distans mellan klubb/ledare kontra föräldrar/spelare. Vill vi få en förändring, en utveckling och en förbättring så måste vi mötas i dialog, skapa ett förtroende och därifrån ta sikte på det som är en bättre färdriktning. Det gäller oss alla oavsett om vi är ledare vs föräldrar, tränare vs motståndartränare, domare vs spelare eller vilka mellanmänskliga möten som kan uppstå. Vi vill alla att det ska bli fler som börjar med handboll och att det skapas fler lag och nya klubbar. En förutsättning för att det ska ske är självklart att grundförutsättningarna i form av hallar, bollar och eldsjälar finns, men för varje barn vi vill ska börja med handboll så finns det minst två föräldrar som påverkas. Får vi dem att känna sig välkomna och inkluderade så de älskar att hänga i handbollsmiljön, så förbättrar vi chanserna för att ännu fler dyker upp.

Vi hade nyss vårt första styrelsemöte efter stämman, och eftersom det är några nya namn i styrelsen så blev det ganska mycket tid till introduktion och samtal. Under ett av dessa samtal kom det upp en siffra som jag blev otroligt glad över och som jag verkligen vill dela med mig av. Under säsongen 2024-2025 har vi haft 116 fler lag i seriespel för åldersklasserna U7-U9 än säsongen innan. 116 lag! Gör jag ett överslag och tänker att varje lag har 12 spelare, så är det 1392st spelare fler än året innan och då pratar vi med andra ord om ytterligare 2800 föräldrar som berörs av vår älskade handboll. Vilken fantastisk resurs om vi tar hand om dem!

Vid sidan av min krönika så hittar ni flera artiklar som man kan koppla till engagemang, utveckling och utbildning. Ska man prata om föräldrar som blir ledare, så hittar ni information om hur man ansöker om en föreningsbeställd TU1. Ni hittar även en artikel om de personer som detta år tilldelats våra utmärkelser och ni hittar dubbla artiklar om beachhandboll, och då handlar det om både tränar- och spelarutbildning.

Tack för att jag fick låna din uppmärksamhet en stund.

Allt gott!

Mattias Nord
Ordförande
Handbollförbundet Väst

Relaterad information
Läs om de nominerade domarna till USMs finalspel från Väst >>

Läs om föreningsbeställd TU1 >>

Läs om alla utmärkelser från Väst för säsongen 2024-2025 >>

Läs om spelarutbildning i beachhandboll >>

Läs om basutbildning för tränare i beachhandboll >>

Läs om anmälan till kvinnlig TU4 >>

Läs om ansökan som instruktör i spelarutbildningen >>