ett fotokollage av en man som står i mitten och vid sidan om honom två bilder av glada tränare i handbollssammanhang.

Foto: Stefan Svensson (vänster och höger)

Mattias krönika: Från förbundsmöte till ledarskap i praktiken

I månadens krönika reflekterar vår ordförande Mattias bland annat om förbundsmötet och idrottsdemokratin. Han berättar även om ett möte med en känslosam ledare vars lag spelade sin sista match efter 11 år tillsammans, där Mattias avslutar med rådet: "Bli ungdomstränare".

Oj så fort dagarna går under våren. Det känns som det nyss var vinter och mitt i säsongen, och plötsligt påstår någon att maj är här med solsken och vårvärme. Med vårens intåg är det också slutet på säsongen och precis som blomknoppar och trädens alla löv, är nästan alla seriespelande lag också utslagna. Kvar finns enbart ett fåtal lag när det drar ihop sig till kamp om medaljer i ädla metaller.

Under den månad som passerat fick HF Väst stå värd för SHFs Förbundsmöte som arrangerades i Karlstad den 17-18 april. Kul för mig personligen att ta emot en massa handbollare till min egen hemstad och i princip hela genomförandet på min ordinarie arbetsplats, och det var väldigt hedrande att få ta sig an upplägg och genomförande av arrangemanget. Förbundsmötet präglades den här gången av imponerande många motioner och ärenden som de med rösträtt skulle fatta beslut kring. Som den lite nördiga föreningsmänniska jag är, så var jag väldigt glad åt att så många motioner och förslag hade kommit in. Jag har varit inne på ämnet tidigare, men det är ju det bästa sättet för handbollare och föreningar att påverka i en riktning man själv önskar. Det är inte alltid man får som man vill eller att majoriteten av rösterna landar på det sätt man önskat, men ärendet har kommit upp, det har diskuterats och ett budskap har nått fram. Flera av förslagen och motionerna var komplexa och sanningen är väl att det sällan finns ett enkelt svar, en tydlig lösning eller en quickfix på ett behov eller förslag. Det viktiga är ju att vi alla som har vårt hjärta i handbollen fortsätter att driva utveckling, debatt och att utmana oss själva så vi inte stagnerar.

Möten och idrottsdemokrati är en sak, men det är ju ute i hallarna som sporten utövas. För någon vecka sedan befann jag mig i en av distriktets alla hallar. En match hade just spelats klart och säsongen var därmed över för båda lagen. Förlorarna strosade sakta mot omklädningsrummet och förberedde sin hemresa. De som hade vunnit matchen var kvar länge på planen. Tårarna strömmade på flera spelare och kramkalaset pågick länge. Ett lag som hade hängt ihop sedan barnsben skulle nu splittras och den nyligen vunna matchen blev ett crescendo på många års gemenskap. Årskullar hade sammanfogats, spelare hade tillkommit, nivån på tävlandet hade ändrats men även denna sista gemensamma säsong var det som ett lag man hade tagit sig an utmaningarna. Åren som passerat hade fört med sig väldigt många minnen för spelarna. USM medaljer, seriesegrar, dubbla divisionsavancemang och nu var det plötsligt över för dem som lag betraktat. Någon hade redan bestämt sig för en paus, andra skulle plugga och var osäkra, en del av dem hade nya kontraktsförslag att ta ställning till. Att stå vid sidan av planen och betrakta den känsloladdningen var ett sällsamt skådespel. Det förlorande lagets nedstämdhet men kanske fanns där ändå en kroppshållning som antydde att de ändå var nöjda med sin prestation. Det segrande lagets lycka över segern, framgången och vinstens betydelse, men också vemodet av att den sista högljudda slutsignalen just hade förkunnat slutet och att en gemensam resa från barndom genom tonåren och nu in i tidigt vuxenliv var till ända.

På bänken vid sidan av planen satt en av segrarnas ledare med ett leende och blanka ögon. Jag frågade hur det kändes, och fick ett känslofyllt svar. 11 år med laget. Ledaren hade sett dem som barn på handbollsskolan med skumgummibollar på de första träningarna. Följt dem genom barn- och ungdomsårens alla skeenden. Delat oändligt många timmar med dem i träningshallar och matcharenor. Spenderat många stunder med samtal på bilresor på väg till en bortamatch. Tillbringat 100 tals nätter på luftmadrasser oräkneliga skolor i samband med cuper och läger. Lärt känna alla spelare med individernas egna egenskaper och sett dem bli vuxna. Sett dem ta stora utvecklingskliv, anta utmaningar och sett dem vackla i sin självkänsla. Delat tårarna när nederlagen känts extra förkrossande men likaså delat glädjevrålen när segrarna kommit. Haft förmånen att på nära håll se extra ambitiösa och talangfulla spelare nå hela vägen till elitspel och blå-gula tröjor men varit lika glad för de som varit en del av laget utan andra ambitioner än att få vara med sina kompisar. Det fanns ju andra sidor av det också när man som ledare tagit hand om spelare som drabbats av långtidsskador och andra som fått rejäla smällar på planen och behövde hjälp. Jag lyssnade och vi småpratade om den fantastiska ynnesten att få vara idrottsledare och hur mycket det ger. Jag frågade lite skämtsamt om rikedomen inte bara bestått erfarenheter utan kanske också renderat ett fett tränararvode. Svaret kom med ett härligt skratt, och handlade om att ledaren kom ihåg en ryggsäck som de fått vid ett tillfälle men det var nog allt i form av monetär rikedom.

När jag styrde hemåt den kvällen så blev det många reflektioner kring det jag upplevt. För mig blev stunden vid planen nästan som ett monument över vad idrotten verkligen är. Det handlar om att bli ett sammansvetsat lag och att dela både segrar och förluster tillsammans. Det handlar om att hitta kärleken till sporten via gemenskap, delaktighet och tillhörighet. Det handlar om att ge och få bekräftelse och att vara okej för den man är och med de ambitioner man själv har. Det handlar om allt det som ledaren i det här fallet hade fått med sig under alla år. Ynnesten att få vara en del av ungdomars liv, att vara ett stöd när de behöver det och att utmana dem när de behöver det. Att vara en tröstande axel när hemlängtan blir stor mitt i natten på första övernattningscupen och att vara tryggheten när nervositeten blir stor. Att se, bekräfta och ta tillvara på varje individs egenskaper så att laget blir bättre. Så när tillfället yppar sig är mitt bästa råd till dig: Bli ungdomstränare. Inte för att jaga vinster och uppfylla dina egna drömmar. Inte för att lönen är maxad eller att karriärutvecklingen är spikrak. Helt enkelt för förmånen att vara en trygg och viktig del i barn- och ungdomars liv när de växer upp och för den fantastiska möjligheten att skapa minnen för livet tillsammans med dem.

Delar av det jag skrivit om går att relatera till i övriga nyhetsbrevet. På temat Förbundsmöte så var det otroligt fint att vara närvarande när två av SHFs hedersutmärkelser detta år tilldelades två eldsjälar i vårt eget västra distrikt. Mikael Franzén uppmärksammades och hyllades för sina insatser med Västerbotten Cup i syfte att få fler tjejer att fortsätta spela handboll medan Pelle Höij tilldelades utmärkelse för sitt makalösa arbete för att starta upp nya föreningar i kommuner där det idag inte spelas handboll. Kul och rättvist att de båda fick utmärkelser och vi riktar ett stort grattis till dem. I nyhetsbrevets artiklar hittar ni fler personer som hedrats genom distriktets egna utmärkelser för fina handbollsinsatser. Stort grattis till er! Angående ledarskap så hittar ni även info om TU5 för kvinnliga ledare, vilket är en väldigt bra satsning som jag på alla sätt hyllar. Andra som ska hyllas är ju mottagarna av Fair play priset, denna första säsong som vi jobbat med det. Grattis alla fair play vinnare!

Tack för att du läst så långt. Mot oändligheten, och vidare!

Allt gott!

Mattias Nord
Ordförande Handbollförbundet Väst