I vår serie "Månadens profil beachhandboll" har turen kommit till Magnus "Borgmästaren"Jönsson som är en eldsjäl i både Kävlinge HK och inom svensk beachhandboll.

Magnus var skeptisk till beachhandboll fram tills han vid 30 års ålder testade på en riktig beachhandbollsträning. Där förändrades allt och han ville verkligen ge sporten en chans. 13 år senare är han både spelare och tränare samt en ambassadör för svensk beachhandboll som tror framtiden är ljus för sporten.

Magnus, du är 43 år, bor i Furulund med fru och två barn – men för många är du lika mycket en del av Kävlinge HK som hallen själv. Kan du ta oss tillbaka till början – hur kom du in i handbollen?
Jag började spela handboll i Kävlinge HK när jag var 8 år gammal. Från början hamnade jag i målet, kanske mest för att ingen annan ville stå just då. Men sedan hoppade jag runt en hel del – målvakt, kantspringare och till och med ”dyngskytt” när jag vid 14 års ålder faktiskt var störst på planen.

När jag var 12 flyttade familjen till Lund och det blev naturligt att spela i H43. Åtta år senare gick flyttlasset ”hem” igen, tillbaka till Kävlinge HK. Där har jag nu varit i över 20 år – som spelare, ledare, styrelseledamot och numera också på sanden.

Beachhandboll – har blivit en stor del av ditt liv. Hur gick det till?
Jag har alltid varit i Åhus och spelat Classic, den variant som fanns när vi växte upp. Riktig beachhandboll visste jag faktiskt inte ens fanns. Och ärligt talat var jag rätt skeptisk. Jag var en av dem som tänkte att ”det där är bara cirkus – snurrar, volter och ingen riktig kamp”.

Men när jag fick en inbjudan till en riktig beachträning i Lund vid 30 års ålder förändrades allt. Jag fastnade direkt och ville ge sporten en chans. Där föddes också satsningen på KHK:s beachlag – och vilken resa det blev! Vi har tränat i regn, blåst och solsken, reste på turneringar i Sverige, Danmark, Tyskland och Holland, och 2017 blev det SM-guld och Champions Cup på Gran Canaria.

Du fick till och med representera Sverige – hur var det?
2019 fick jag chansen att spela World Beach Games i Qatar, och två år senare EM i Bulgarien. Att få göra landslagsresor vid 37–39 års ålder var inget jag någonsin trodde på. Det lärde mig något viktigt – att man inte behöver slå igenom som ungdom för att nå ett landslag. Fortsätter man träna och brinna för det man gör så kommer chanserna.

Du är också tränare – hur är det att kombinera den rollen med att fortfarande spela själv?
Det kan vara en utmaning. Ibland är jag så inne i min egen prestation att jag glömmer bort coachdelen. Men vi förbereder alltid tydliga uppställningar inför match, så laget vet vad vi ska göra. Och vi har smarta killar i laget som kliver fram när det behövs.

För sex år sedan började jag träna P04 i beachhandboll, och det är fantastiskt kul att 95 % av dem fortfarande spelar. Vi har till och med fått fram spelare som provat landslaget, vilket visar att hårt jobb verkligen lönar sig.

Vad är det viktigaste för dig när du motiverar unga spelare till beachhandboll?
Glädjen först sen resultaten. Att visa att alla kan spela beachhandboll. Det finns många roller – du kan vara en 360-skytt, en försvarskämpe, en taktiker eller en bolljägare. Framför allt handlar det om att våga. Ja, vissa snurrskott går bakåt i början – tro mig, jag vet – men det gäller att våga igen och igen.

Du har fått smeknamnet ”Borgmästaren” – hur uppstod det?
Det var väl egentligen när man började lira och lära känna "Göteborgarna" både på läger och landslagssamlingar. Vi hade fått till regionläger i Kävlinge och helt plötsligt så stod man som ledare för detta läger. Jag såg till så att planerna blev bokade, mat och service till detta. Sen blev vi även tilldelade landslagssamlingar i Kävlinge och då hade jag äran att rodda och fixa runt detta. Efter det gick gliringarna om att jag även bestämde allt i byn! Att jag styrde hela föreningen. Hur busstidtabellen skulle se ut, vilka menyer som restaurangerna var tvungna att använda, med då endast MIN favoritmat. Att jag bestämt att den skånska spettkakan ersattes med ostbågar i byn. Vilka öppetider ICA skulle ha. Vem som fick köpa, sälja och flytta i byn. Att ingen i byn fick ha större pool än mig. You name it! Därav Borgmästaren......Det kanske stämmer 😉

Beachhandbollens utveckling i Sverige har exploderat de senaste åren – varför tror du det är så?
Framför allt tack vare personer som varit med länge och verkligen vill föra vidare sporten till nästa generation. Nu är vi många fler som bidrar, och då växer sporten. Riksläger, ungdomslandslag och fler turneringar gör också sitt.

Hur ser du på framtiden för beachhandboll – både i Kävlinge HK och i Sverige?
I Kävlinge ser det väldigt ljust ut. Fler ledare vill lära sig sporten och även de yngsta spelarna vill prova. På flicksidan har vi två riktigt lovande kullar på gång och i årets SM hade vi hela 20 orangea KHK:are anmälda på herrsidan – det är unikt i Sverige.

Nationellt behövs fler turneringar. Just nu är vi lite små jämfört med andra länder. Man behöver ha något att spela mot, annars blir det svårt att utvecklas. Kanske är det dags för Kävlinge att arrangera något större själva – vi har ju redan tre fina beachplaner vid Vikens aktivitetspark.

Och till sist – om du fick införa en helt ny regel i beachhandboll, vilken skulle det vara?
Jag skickade frågan till min 10-årige son, och han svarade: ”Om man snurrar två varv och gör mål ska det vara 4 poäng.” Jag tycker faktiskt det låter rätt bra!

En sport för framtiden
När intervjun går mot sitt slut återkommer Magnus till det som hela tiden genomsyrar hans berättelse: glädjen.

Det är det beachhandboll handlar om. Att det är kul, att man vågar, och att det finns plats för alla. Jag tror att framtiden är ljus – både i Kävlinge och i Sverige. Vi har bara sett början.

Relaterad information
Månadens profil: Elin Nilsson
Månadens profil: Raymond Lindquist
Månadens profil: Karolina Åberg Andersson